En fråga som länge varit och är av stort intresse är huruvida det är lagligt att länka till andras verk på internet. Frågan har från ett upphovsrättsligt perspektiv lagts under lupp av EU-domstolen i vad som har utmynnat i en trilogi av länkningsdomar. Nyligen avgjorde EU-domstolen den sista av tre domar – C More-målet.

Inledning

Frågan huruvida länkar till andras verk på internet kan utgöra upphovsrättsintrång har länge varit omdiskuterad i den upphovsrättsliga debatten. EU-domstolen prövade om länkning (klickbara länkar) utgjorde ett upphovsrättsintrång för första gången i det s.k. Svensson-målet. Målet handlade om nyhetstjänsten Retriever som länkade till artiklar, vilka var publicerade på Göteborgspostens hemsida och huruvida detta var ett intrång gentemot de journalister som skrivit artiklarna. EU-domstolen kom i sina domskäl att besvara frågan med hjälp av en något oväntad parameter, nämligen huruvida länken och det länkade materialet riktade sig till en ny publik.

Ny publik-rekvisitet skapades av EU-domstolen på eget bevåg för att bedöma huruvida en upphovsrättslig överföring skett till allmänheten. Sådana överföringar är förbehållna upphovsrättsinnehavaren. Rekvisitet kan inte återfinnas i vare sig nationell eller internationell lagstiftning. Innebörden av ny publik-rekvisitet är att ett verk som redan överförts till allmänheten måste överföras till en ny publik, i förhållande till den ursprungspublik som upphovsmannen hade i åtanke vid den ursprungliga överföringen, för att det ska föreligga ett upphovsrättsligt intrång.

I Svensson-målet var domstolens resonemang att det material (artiklarna i förevarande fall) som publicerats var fritt tillgängligt på internet och därigenom fritt tillgängligt för samtliga internetanvändare. Därmed ansågs den klickbara länken inte överföra verket till en ny publik i förhållande till ursprungsöverföringen. Detta eftersom samma personer, samtliga internetanvändare, som hade tillgång till Retrievers länkar även hade tillgång till Göteborgspostens artiklar. Någon upphovsrättslig överföring hade därmed inte skett. Svensson-målet avsåg dock endast klickbara länkar, medan det andra målet i trilogin BestWater-målet avsåg inbäddade länkar, även kallade inline-länkar.

BestWater-målet

Bakgrunden till målet var att företaget BestWater hade lagt ut en reklamfilm för sin produkt på YouTube. Därefter använde sig konkurrenter till företaget av samma video. Konkurrenterna placerade BestWaters video på sina hemsidor som en inbäddad länk. Den huvudsakliga effekten av en inbäddad länk är att länken integreras sömlöst med den webbsida där länken visas. Med andra ord innebär detta att det länkade materialet framstår som att det tillhör den hemsida där länken är inbäddad. Därmed uppstår svårigheter för användaren att avgöra skillnaden mellan vad som utgör material skapat av innehavaren till webbsidan och vad som utgör länkat material, vilket tillhör andra upphovsmän.

EU-domstolen kom att föra ett liknande resonemang i BestWater-målet som i Svensson-målet och ansåg att den omständigheten att det rörde sig om en inbäddad länk,  inte utgjorde skäl för att bedöma den inbäddade länken som en ny överföring i förhållande till den första överföringen. Båda överföringarna kan sägas ha gjorts till samma publik, d.v.s. alla internetanvändare. Därmed tog EU-domstolen även död på en eventuell diskussion om huruvida länkars tekniska uppbyggnad bör tillmätas betydelse vid den upphovsrättsliga bedömningen.

C More-målet

Länkningstrilogin har nu nått vägs ände i och med C More-målet. Målet handlar om en person som länkade till hockeymatcher, vilka C More streamade från sin hemsida. För att få tillgång till C More var användaren tvungen att betala en användaravgift. Genom förevarande länkning till av C More tillhandahållna hockeymatcher kringgicks dock den tekniska skyddsåtgärd som C More hade ställt upp för användarnas tillgång till materialet. Länken ledde därmed till material som inte hade publicerats fritt tillgängligt för samtliga internetanvändare. Eftersom upphovsmannen i C More-målet ställt upp tekniska skyddsåtgärder, som syftade till att förhindra obehöriga från att se matchen, riktade sig den ursprungliga överföringen endast till de betalande användarna. Övriga ej betalande användare, vilka fick tillgång till verket genom personens länk, ansågs därmed som en ny publik i förhållande till de betalande användarna.

Den problematik som kan diskuteras som en följd av domen är huruvida live-streamade länkar faller inom begreppet överföring till allmänheten. Överföring till allmänheten förutsätter att de enskilda mottagarna kan välja när de vill ta del av verket, vilket de inte kan om ett verk sänds live då mottagarna har att förhålla sig till den faktiska sändningstidpunkten. Det är därmed inte säkert om ny publik-rekvisitet äger tillämpning i det aktuella målet. Detta återstår att se när frågan prövas av nationell domstol.